– Ett ”ja” från Gud direkt till mig, Lisbeth Fritzell

Lisbeth Fritzell är småländskan som tillbringat mer än 30 år i landet Papua Nya Guinea. Vad ligger bakom hennes kärlek till landet med de många småöarna norr om Australien?

Ju mer vi samtalar desto mer märker jag att dragningen till detta land blir starkare och starkare. Lisbeth är inte de stora ordens kvinna. Om sin egen medverkan till andras framsteg är hon rätt blygsam -ett karaktärsdrag som säkert gjorde hennes ingång i det nya landet lättare när det första gången begav sig januari1985.

Kallelsen att Gud hade något mer i beredskap och blev tydligare under tiden hon gick på Nordiska Bibelinstitutet i Säffle. Dessförinnan hade hon gått på Fackelbärarnas skola 7 km från hemmet i Skede utanför Vetlanda.

– Mission i utlandet lät intressant, men vad skulle lilla jag göra där?

Bibelordet från 2 Kor. 1:20 ”Ty alla Guds löften har sitt ja genom honom” talade till just mig. Vad betyder det att Gud säger ett ”ja”? När jag memorerade bibelordet, blev det till en bekräftelse där ”någon” säger: Jag kan visst använda dig också.

Efter bibelskoletiden hamnade Lisbeth i stadsdelen Sandeslätt (en del av Hammarkullen i norr) i Göteborg. Där fanns en pionjärförsamling, Sandeslätts Kristna Församling, där hon under ett år fick hjälpa till med det mesta.

– Jag kollade efter kvällskurser i Göteborg och hittade en i lingvistik och fonetik. Där träffade jag en tjej som gått kurser i England och hon talade så inbjudande och gott om dem.

För Lisbeth som inte alls kände sig som en språkmänniska, och hittills inte varit så bra på att lära sig språk, förutom engelskan, blev Wycliffes kortkurs ett sätt att använda sommarsemestern.

– Fantastiskt, jag gillade sättet man tänkte om språk. Här upptäckte man språket istället för att memorera språket. För mig blev det mycket mer stimulerande. Hela skolan var full av människor som jobbat med mission på olika sätt. Det var en harmonisk miljö som var både inbjudande och utmanande. Skolan i England visade sin förmåga att köra på 110 procent, en puls som passade mig. Men baksidan var att man fick lida för den fritid man tog sig.

När terminsslutet närmade sig, fanns det en positiv känsla hos Lisbeth att åka ut som missionär. Men berättelserna om personer som fick kämpa för sitt eget underhåll var lite avskräckande. Hon skulle definitivt inte be om hjälp på det här området.

– På ett märkligt sätt blev jag bönhörd här. Min dåvarande pastor i Göteborg, Kjell Nilzon, utbrister först i glädje av att se mig igen och fortsätter: ”Du ska veta att vi underhåller dig bara du vill”.

Önskemålen från Alliansmissionen var att se henne i ett land de redan fanns etablerade, alltså något land i Afrika eller Papua Nya Guinea. Det blev det senare.

Efter en lång och utdragen flygresa kom hon äntligen ut till PNG (Papua Nya Guinea).

– Vi var flera nya som kom till en lägergård. Vår tre månaders introduktion gick under smeknamnet ”Jungle Camp”. Det var jättespännande att möta lokalbefolkningen. Jag blev förälskad i landet ganska på direkten. Min bild av människorna har från den stunden bara blivit tydligare och tydligare. De är så härliga, inte tillkrånglade på något sätt. De föredrar relationer istället för som här hemma, där man är mer formell och avvaktande mot folk man inte känner. Jag har mängder med exempel men här är ett tydligt och klart: ”När du åker buss där så tittar du direkt (om du åker ensam) om det finns någon att sätta sig bredvid. Här hemma är det direkta motsatsen, eller hur?”

Lisbeth erkänner dock paradoxen att landet har den högsta kriminaliteten i världen, samtidigt som de är de vänligaste människor som finns, hur man nu får man ihop det.

– Ja lite av ett mysterium, erkänner Lisbeth som sällan eller aldrig behövt vara rädd.

– Det är också stor skillnad på storstad och landsbygd.

I tidningen har vi tidigare läst om Lisbeth och hennes medarbetare Robyn och översättningsteamens arbete med de två bibelöversättningar som hon varit och fortfarande är involverad i.

Den första på ramoaainaspråket till en folkgrupp på 14 000 personer finns redan i tryckt form och som app i mobiltelefonen. Den andra på fanamaketspråket har en målgrupp på 2 000 personer och beräknas vara klar nästa år. När Lisbeth reser ut nästa gång, i juli 2018, är det slutspurten på den översättningen som helt och fullt kommer att kräva hennes uppmärksamhet.

Under de här tre decennierna som Lisbeth varit verksam har hon sett projekt och arbetsteam omstruktureras och skalats ner på grund av att antalet missionärer minskat.

– Det är med stor sorg och saknad jag ibland blir påmind om att vi förlorat 20 procent av missionärskåren. Jag har inga bra svar men naturligtvis har jag funderat på varför. Någon kan vara rädd att tappa kompetens genom att vara borta en längre tid från sitt hemland. Jag har hört kommentaren: ”För mig är det ok, men vad händer med våra barn?”

– Jag är klar över att lyckas vi bara att bättre berätta om den skillnad vi är med om att förverkliga så skulle fler lockas att bekräfta sin kallelse. Eller lite annorlunda uttryckt: kallelsen skulle få en chans att komma fram och bli sedd som en möjlighet i mitt liv!

Lisbeth kommer att medverka i ungdomskonferensen ”Engaged” som annonseras på sista sidan i denna tidning.

– Jättekul att vara med och försöka svara på de frågor unga människor har med sig. Det är min bön att en helg som denna verkligen ger avtryck i unga människors inre, avslutar Lisbeth.