Kartor har alltid fascinerat mig. Med sina linjer, gränser, proportioner och färger försöker de återge verkligheten. Allt med syftet att ge nödvändig kunskap om vår omgivning så att vi kan navigera i den. Kartor kan också lära oss något om bönens mening och kraft. Jag återkommer snart till det.
Igår på fars dag fick Elias en bok av familjen med titeln “A History of the World in 12 maps” av författaren Jerry Brotton. I den berättar han världshistorien utifrån ett antal kartor som ritats genom seklen. Han utgår alltså från den mänskliga uppfattningen om världen vid en viss tidpunkt, såsom den avtecknats i ett antal mer eller mindre bristfälliga kartor, och söker på så vis förklara den dåtida världsbilden och självuppfattningen.
När man tittar på gamla kartor skrattar man ofta till lite eftersom det delvis blivit så tokigt: Antingen är jorden platt, Afrika för litet eller Amerika felritat. Egentligen är det ju fascinerande att något blivit rätt på dessa gamla kartor med tanke på bristen på de moderna redskap vi har tillgång till idag, som satellitbilder och annat. Utan tillgång till de nödvändiga perspektiven ritade kartritarna så gott de kunde genom att använda sig av den kunskap om världen och dess gränser man samlat på sig genom resor. För att se hela världsbilden och på så vid förbättra kartorna, måste horisonten bli större, perspektiven vidare, och man måste flyga högt upp. Först då ser man världen från tillräckligt långt avstånd för att rita en rättvis bild.
Är det inte lite liknande i våra liv? Vi försöker tyda och teckna ner konturerna av våra liv, tolka det som sker och sätta in det i ett sammanhang som hänger ihop. Men utan satelliter och höga berg har vi ingen chans att återge verkligheten som den egentligen ser ut, från det vidare perspektivet. Är det inte därför nuet ibland kan te sig så kaotiskt – vilka av alla dessa händelser är avgörande? Vad är orsak och verkan? Hur bör jag förstå proportionerna i det som nu sker? Hur ser vår själs landskap egentligen ut? Hur kommer jag se på dessa händelser från dödsbäddens horisont? Precis som för kartritaren utan satellit, är risken överhängande att jag överdriver och uppförstorar de områden jag känner till bäst och underdriver, nedtonar och felbedömer de områden jag känner till minst.
Det är här bönen kommer in. Bönen, som på ett övernaturligt sätt kan ge oss den vidare blick vi jordbundna saknar. För satelliten är för kartritaren vad bönen och Helig Ande är för den kristna. Genom bönen får vi proportionerna, färgerna, de sanna konturerna av allt det som sker. Utan Guds perspektiv kan vi visserligen rita en karta och göra det delvis bra, men den kommer alltid bli tiltad, förvriden, sketchartad, egocentrisk och lite lustig.
Gud har skapat den här världen och allt i den, Han känner den innan och utan. Endast Han är kartritaren med tillräckligt vid horisont. Därför behöver vi lyssna till Hans röst i våra liv så att vi kan förstå och tolka verkligheten i oss och omkring oss. För oss som kommer från individualistiska samhällen kan det också vara svårt att ta in och förstå att det faktiskt inte är vi som håller i pennan som ritar kartan över våra liv. Det är ju Gud som håller i pennan, det är Hans historia vi ingår i. Han är inte en del av våra liv utan vi är en liten liten del av Hans stora berättelse. Han har (märkligt nog!) inkorporerat oss i Sin karta och engagerat oss i Sitt eget bygge. Så låt oss söka Honom alltmer. Så att våra kartor alltmer överensstämmer med verkligheten, med dess linjer, gränser, proportioner och färger. Må Han göra vår blick klar och skarp, kärleksfull och ljus. Så att vi kan slita blicken från våra egna bristfälliga byggen till Honom och Hans bygge.
Idag hade vi en böndag på SIL Etiopien. Tillsammans med Wycliffe och SIL över hela världen ägnade vi förmiddagen åt bön, att gemensamt, och i förtröstan och tacksamhet, söka Gud och Hans vilja. Vi fick möjlighet att tacka Honom för allt Han gjort och allt Han kommer att göra. Och be om öppnade dörrar och genombrott i låsta situationer. Tänk att vi kan kommunicera med Universums Herre. Honom som Job, i förundran och bävan, skriver följande om:
