När Gud talade till Mose om livsuppgiften, startar Mose en förhandling. Dialogen böljar fram och tillbaka. I ljusskenet vid den brinnande busken presenterar Mose det ena argumentet efter
det andra för sin egen olämplighet att anta uppdraget att befria folket. Det sista argumentet för att slippa undan uppgiften är att han inte behärskade språket: ”jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig”. En förståelse av språksvårigheterna är att Mose helt enkelt inte talade hebréernas språk.
Den kursen ingick inte i prinsträningen vid Faraos hov. Där och då tog Guds tålamod slut. I vreden pekar Gud på den självklara lösningen. ”Du har ju din bror Aron, leviten”. Till skillnad från den tre år yngre lillebrorsan, var Aron uppvuxen i en hebreisktalande miljö. Guds lösning av problemet med språkbarriären var lika enkel som genial. Mose, skaffa dig en tolk!
”Lägg orden i hans mun”! Denna enkla och självklara lösning på språkproblemet har sedan upprepats genom hela historien. När Guds tilltal skall förmedlas in i nya kulturer och miljöer har
tolkarna haft en helt avgörande roll. Översättarnas kallelse att formulera orden på ett nytt språk är själva nyckeln till att folk och länder kan befrias. Orden som Aron fick lagda i sin mun processades till begriplighet för slavarna som längtade efter frihet från tegelbrukens förtryck i Egypten. Genom Aron kunde Mose utan brytning och talsvårigheter kommunicera med hebréerna på deras modersmål, hjärtats språk. Långt senare i den bibliska kronologin, på pingstdagen samma år som Jesus hade uppstått, är det ett tolkningens och begriplighetens under som gör att människor med olika modersmål får höra evangeliet på sitt eget språk. Guds ord har i alla tider behövt översättas till hjärtats språk. När man kan läsa och höra Ordet på det egna modersmålet,
öppnas vägen in i hjärtat.
Få uppdrag kan vara större än det som Herren gav till Aron, tolken!
