Tid existerar i alla kulturer men uppfattas olika. Forskare klassificerar kulturer i monokroniska och polykroniska baserat på hur tid uppfattas. Monokroniska kulturer (så som den svenska) ser tid som en begränsad resurs, någonting som kan sparas, spenderas eller rent av slösas. I en polykronisk kultur uppfattas tid mer flexibelt. Monokroniska kulturer ser tid som en linje som sträcker sig framåt mot framtiden och bakåt mot dåtiden. Men i t ex asiatiska kulturer ses tid istället som ett hjul som rör sig i återkommande cykler. Här överväger man därför noga tidigare händelser när man gör beslut om framtiden. Forskning visar att beroende på hur vårt språk är uppbyggt så påverkar det hur vi tänker och uppfattar världen. På svenska betraktar vi tid som avstånd. Vi säger t ex ”vilken lång dag.” Men i andra språk, som t ex spanska och grekiska, refererar man till dagar som ”fulla” istället för ”långa”, som om tid vore en behållare.
När vi bodde i Sydostasien så användes inte uttrycken ”jag har inte tid” eller ”vi kommer inte att hinna”, för de menade att det kommer ju hela tiden ny tid. Tiden bara rinner som en flod att ösa ur. Gud har skapat tiden och satt oss inom den sfären. Varför har vi då i västvärlden så ofta ont om tid? I evigheten kommer vi att ha kommit ur tiden, och ändå kommer vi då ha mer tid än någonsin…
Catharina Karlhager
